Betydelsen av en nationell säkerhetsrådgivare

Med den friande domen från Attunda tingsrätt på fredagen kan Henrik Landerholm börja se ljuset i tunneln. Trots detta är debatten kring den nationella säkerhetsrådgivarens roll långt ifrån avslutad. Kritiker menar att skandalerna kring funktionen under mandatperioden motiverar dess avskaffande. Den åsikten är felaktig.

Målet med att införa en nationell säkerhetsrådgivare var att lösa två betydande problem i svensk statsförvaltning: den bristande krishanteringen och den otillräckliga säkerhetspolitiska kompetensen i statsministerns närhet. Den undermåliga hanteringen av kriser har varit ett resultat av hur regeringskansliet har strukturerats.

Stuprören mellan departementen har lett till att viktig information inte når rätt personer. Krisfunktioner som flyttats mellan statsministerns kansli och andra departement har ökat senfärdigheten i krishanteringen. Beträffande den bristande säkerhetspolitiska kompetensen har statsministern alltid haft tillgång till analyser från fackdepartement.

Men dessa departement har sina särintressen, vilket har gjort att statsministern ibland inte fått en helhetsbild av situationen. Den svenska säkerhetspolitiken har haft många aktörer men saknat en övergripande arkitektur. Genom säkerhetsrådgivaren har man kunnat åtgärda båda dessa problem.

Rådgivaren har fått mandat att samla departement, samordna arbetet samt informera statsministern. Rådgivaren kan också väga departementens ståndpunkter och sammanställa en koherent politik som stämmer överens med regeringens övergripande mål.

I sitt tal nämnde Magdalena Andersson (S) att partiet ska utreda hur framtidens regeringskansli ska se ut. Detta är ett positivt steg. Mer oroande är dock att Andersson angett att säkerhetsrådgivaren kan komma att försvinna vid ett eventuellt regeringsskifte.

Istället för att avskaffa den nationella säkerhetsrådgivaren borde denna tjänst göras om till en politisk roll. Genom att likställa rådgivaren med en statssekreterare kan framtida regeringar undvika den kritik som den nuvarande har stött på. Att ta bort den nationella säkerhetsrådgivaren skulle därför vara ett misstag – även en socialdemokratisk statsminister har behov av en sådan.