Vikten av uranutvinning för Sveriges framtid

Sveriges kärnkraft är nu på väg att återuppbyggas efter 40 år. Vattenfall slutförhandlar med leverantörer av små modulära reaktorer, och målsättningen är att ett avtal ska stå klart 2029. För att kärnkraften ska bli effektiv krävs det uran, där Sverige har betydande fyndigheter.

Trots att den svenska berggrunden har en fjärdedel av Europas uranfyndigheter har utvinning länge varit förbjuden. Därför tvingas vi importera uran, vilket är slöseri med resurser. Regeringens förslag att upphäva förbudet mot uranbrytning är därför positivt.

Förslaget, som presenterades i augusti, syftar till att låta gruvbolag hantera uran vid utvinning av andra råvaror. Centerpartiets ledare, Anna-Karin Hatt, motsätter sig dock detta. I en debattartikel skriver hon att ”Regeringen vill öppna för nya urangruvor utan att lyssna på dem som drabbas (…)”. Hatt framhäver vikten av att beakta lokalbefolkningens oro.

Det är dock nödvändigt att väga lokala bekymmer mot nationella intressen, såsom Sveriges möjlighet att utvinna uran och minska importberoendet från länder med svag miljölagstiftning. Det svenska uranet skulle kunna täcka Europas behov och bidra till miljön.

Hatt argumenterar för att gruvföretag ska svara för miljökostnader genom en ”miljöpant”, men sådana krav finns redan i miljöbalken. Hennes förslag om att öka kommunernas ersättning för gruvdrift är intressant, men balans måste uppnås för att inte riskera lönsamheten.

Att Centerpartiet vill bygga gruvor för klimatets skull är lovvärt, men frågan kvarstår hur många projekt som faktiskt kommer att realiseras under en eventuell ny regering. Kan Centerpartiet samarbeta med nuvarande regering för att stödja gruvdrift som en del av övergången till en fossilfri framtid?

I sitt tal bjöd statsminister Ulf Kristersson in till en tillväxtpakt, där en punkt var att förbättra förutsättningarna för de gröna näringarna. Hatt borde acceptera den inbjudan för att fokusera på sakpolitik och säkerställa Sveriges framtid.