Ny syn på skolpliktskostnader

Kommunernas extrakostnader för skolplikten är mer mångfacetterade än vad som ofta framhålls i diskussioner. Lyckligtvis behövs inte komplicerade lösningar för att adressera dessa kostnader. Genom vissa ändringar och klargöranden i lagstiftningen är det möjligt att skapa ett effektivt, rättvist och kostnadseffektivt system, anser Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.

Finansieringen av friskolor har nyligen kritiserats för att vara orättvis och olämplig. Det nuvarande systemet syftar till att säkerställa lika villkor men anklagas för att leda till överkompensation för friskolorna. Kritiker menar att kommunala skolor måste ha tomma platser för att kunna ta emot nyinflyttade elever och hantera förändringar i elevantalet.

Friskolor omfattas inte av ansvaret för skolplikten och bör enligt samma logik få en lägre ersättning. För att kompensera kommunala skolors kostnader för ansvar föreslog Likvärdighetsutredningen för fem år sedan en minskning på friskolornas skolpeng, uppskattad till cirka 8,4 procent. Denna siffra var dock baserad på antaganden snarare än konkreta data, vilket ledde till att riksdagen bad regeringen att presentera ett nytt förslag.

Det är detta som förväntas av Skolpengsutredningen, vilken planerar att publicera ett delbetänkande i juni. Det återstår att se om man följer riksdagens uppmaning att analysera de faktiska merkostnaderna för skolplikten eller om man överger empirisk grund i sin analys.

Att kommuner kompenseras för eventuella extra kostnader är av stor betydelse både moraliskt och praktiskt. Men om ersättningen justeras för mycket utan verklig förankring kan det hota valfriheten och principen om rättvis finansiering.

I en ny rapport har jag empiriskt undersökt hur demografiska förändringar påverkar de kommunala skolkostnaderna. Jag tittar också på hur stora inflöden av elever påverkar kostnaderna och skolresultaten.

Studien visar att merkostnaden för demografiska svängningar i genomsnitt motsvarar cirka 1,7 procent av de kommunala skolkostnaderna, vilket är betydligt lägre än tidigare antaganden. Denna påverkan beror mest på kostnader för lokal och undervisning och varierar beroende på kommunen och dess demografiska cykel.

Endast i kommuner med långvarigt minskande barnantal uppstår dessa extrakostnader. Kommuner som växer långsiktigt, dit majoriteten av friskolornas elever hör, avbryter helt enkelt utvidgningen av skolverksamheten när elevantalet inte längre följer den långsiktiga trenden.

Detta centrala mönster har tidigare analyser helt missat. Jag konstaterar också att det inte finns något klart samband mellan stora elevinflöden och skolkostnader eller kunskapsresultat. Även om sådana effekter kan förekomma, tycks de vara så sällsynta att det inte är ekonomiskt försvarbart att, som Likvärdighetsutredningen föreslog, permanenta avsättningar för sådana inflöden.

Det framgår också att kommunerna redan i dag kompenseras för vissa delar av ansvarskostnaderna. Exempelvis behöver inte kostnader för outnyttjade klassrum ingå i den skolpeng som ges till friskolor. Samtidigt räknas inte högre kostnader per elev, när kommunala skolor tar emot färre än budgeterat elever, som ett resurstillskott och ger därför inte rätt till kompensation för friskolorna.

Detta innebär inte att kommunerna får full ersättning för alla typer av merkostnader kopplade till skolplikten. Eftersom kostnaderna varierar kraftigt gör ett förhandsavdrag för skolplikten det svårt att fånga verkligheten.

Istället föreslår jag att kommunerna centralt reserverar medel för att täcka eventuella ansvarskostnader. Reserveringen bör baseras på demografiska framskrivningar och tidigare erfarenheter.

Det reserverade beloppet kan användas för att ersätta skolor där det uppstår merkostnader, och den använda summan redovisas i efterhand för att säkerställa att medlen endast används för ansvarskostnader. Överskjutande medel kan antingen stanna kvar i reserven eller frigöras för andra ändamål. Detta system skulle vara mer träffsäkert än ett förhandsavdrag för skolplikten.

Som min rapport visar är frågan om kommunernas merkostnader för skolplikten mer komplicerad än vad som ofta framhålls. Men lyckligtvis krävs inga komplexa lösningar för att hantera dessa kostnader. Genom några lagändringar och klargöranden kan ett system skapas som är effektivt, rättvist och kostnadseffektivt.

Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.