Nödvändigheten av en ny underrättelseapproach för att möta moderna hot

Att skydda Sverige mot moderna hot kräver ett nytt perspektiv snarare än enbart reaktion. En civil underrättelse- och säkerhetstjänst kan fungera som bro mellan Säpos preventionsarbete, Musts internationella fokus och FRA:s signalspaning, skriver Anders Spalding, säkerhetsexpert.

Dagens underrättelseskede består av växande hot från fientliga aktörer. Årsrapporter från Säpo, Must och FRA beskriver en stadig ökning av hoten, mest troligt kopplade till Sveriges ansökan om NATO-medlemskap. Ryssland, Kina och Iran är särskilt aktiva i sina insatser att få tag på känslig information.

Den nuvarande hotbilden väcker frågor om myndigheternas förmåga att hantera dessa utmaningar. Historiskt sett har Sverige haft en föreställning om att spionage främst drabbar andra länder. Ändå tyder flera avslöjanden på att hotet från underrättelseaktörer ofta underskattas, vilket fallet med bröderna Kia visar.

I en digital tidsålder kan betydelsen av klassiska metoder, som att värva mänskliga informanter, inte förbises. Denna typ av underrättelseinhämtning återstår väsentlig, särskilt i öppna samhällen där underrättelseaktörer kan arbeta relativt obscurt.

Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 har vi sett en utvisning av ryska underrättelseofficerare från europeiska länder, inklusive Sverige, vilket har lett till förändringar i rysk underrättelsetjänsts metoder. Det handlar nu mer om att använda tillfälliga agenter.

Engångsagenter rekryteras ofta genom appar som Telegram och får instruktioner för specifika operationer. Betalningen sker ofta i kryptovaluta för att undvika spårbarhet, och dessa grupper verka i linje med ryska intressen för att påverka i Sverige.

Den svenska underrättelsestrukturen bygger på tre centrala aktörer: Säpo, Must och FRA, men mellan dessa finns ett vakuum som påverkar vår förmåga att hantera hybridhot. Det finns ett behov av att identifiera helheten i dessa utmaningar.

En ny civil underrättelse- och säkerhetstjänst, oberoende av polisiära och militära logik, skulle vara ett viktigt tillägg. Denna tjänst skulle behöva arbeta på ett sätt som möjliggör en helhetsförståelse av hotbilden och angripa frågor som involverar digital påverkan och teknologi.

Den föreslagna myndigheten skulle stärka våra långsiktiga strategier och integrera underrättelser från hela det civila spektrat. Den skulle även hantera växande hot som AI-genererade attacker och insiderhot, vilket nuvarande aktörer inte kan hantera effektivt.

En civil underrättelse- och säkerhetstjänst är inte avsedd att ersätta något vi redan har, utan för att tillhandahålla något vi saknar. För att skydda Sverige från anpassningsbara hot krävs ett nytt grepp. En sådan tjänst kan minska risken för dubbelarbete och öka effektiviteten genom samarbete mellan olika aktörer.

Vi behöver en strategisk aktör som kan reagera snabbt och effektivt. Vår nuvarande struktur speglar en organisationslogik som har utvecklats över mer än 200 år av fred, och det gör oss sårbara mot aktörer som agerar utanför traditionella ramar. Sverige behöver mer än bara struktur; vi måste ha förmåga.