EU:s behov av en egen värdekedja för kritiska råvaror

Det är tydligt att Europa står inför ett stort behov av en inhemsk värdekedja för kritiska råvaror. Kinesiskt inflytande och amerikanskt agerande borde inte vara de enda motivationerna för att påskynda utvecklingen.

Sverige, som är känt för sina gruvresurser, har en central roll i denna process. Donald Trumps utrikespolitik kan te sig slumpartad vid första anblick, men vid närmare undersökning framträder ett tydligt mönster.

Exempelvis är det oklart varför USA är så angeläget om att lösa konflikten mellan Kongo och Rwanda, särskilt med tanke på deras neddragningar av biståndet till Afrika.

Även Trumps tal om att annektera Kanada, trots dess negativa konsekvenser för amerikansk ekonomi, framstår som en del av en större strategi. Situationen blir mer begriplig när man ser det ur ett geopolitiskt perspektiv.

Alla dessa länder har stora mängder av strategiska mineraler och metaller, vilket förklarar varför USA vill minska sitt beroende av Kina när det gäller de globala värdekedjorna.

Trump har vidtagit flera åtgärder för att adressera denna problematik, inklusive avtal med Kongo och Ukraina samt ett fokus på djuphavsgruvdrift, vilket är omstritt.

Bakgrunden till dessa insatser är den intensifierade maktkampen mellan USA och Kina, där kontroll över kritiska råmaterial är avgörande.

Denna typ av material är essentiella för framtida teknologiska framsteg och används i många avancerade produkter. USA riskerar att hamna efter, särskilt eftersom Kina har investerat tid och resurser för att dominera dessa marknader.

Den kinesiska kontrollen över gruv- och bearbetningskedjan har gjort det möjligt för dem att påverka priserna negativt för konkurrentländer.

Det är också en tidsfråga innan Kina börjar använda sitt inflytande som ett påtryckningsverktyg. Den centrala frågan handlar nu om Kinas geopolitiska riktning.

Kina kan antingen fortsätta sin destruktiva väg med länder som Ryssland och Iran, eller försöka bygga mer konstruktiva relationer med Europa.

Kinas nyligen införda exportrestriktioner på mineraler är viktiga att notera, särskilt då deras allvarlighetsgrad ofta överskuggas av tullkriser.

Precis som USA är även Europa starkt beroende av kinesiska råvaror. EU står för en stor del av det globala mineralbehovet men producerar enbart en bråkdel av detta.

För närvarande gäller det inte att Kina helt blockerar exporten, men licenskraven för export av vissa råvaror komplicerar situationen avsevärt.

Den långsamma process som krävs för att erhålla exportlicenser kan politiseras, vilket skapar ytterligare osäkerheterna för europeiska företag.

Detta kan leda till allvarliga störningar i leveranskedjor och förvärra situationen för det europeiska näringslivet, som nu står inför nya utmaningar efter pandemin.

Flera företag har dock dragit lärdomar av tidigare erfarenheter och börjat diversifiera och bygga upp lager för att undvika komponentbrist.

Trots dessa framsteg är det svårare att diversifiera värdekedjor utan fler leverantörer av kritiska råvaror.

Situationen kräver åtgärder, och det är uppenbart att ökad mineralproduktion inte kan lösas på bara några månader.

EU:s nya lagstiftning kring kritiska råvaror sätter upp tydliga mål för att öka produktionen inom unionen, men det är tveksamt om dessa mål kan uppnås i tid.

Det behövs strategiska partnerskap med länder som Kanada och Australien för att tackla dessa utmaningar på ett effektivt sätt.

Nu är det av stor vikt att Europeiska unionen använder den nuvarande momentum till sin fördel, särskilt när andra delar av världen går åt ett destruktivt håll.

Kina har också incitament att söka nödhjälp hos nya marknader när de står inför handelsrestriktioner med USA.

Det finns en möjlighet för Europa att förhandla om undantag från kinesiska mineralbegränsningar, givet att de agerar strategiskt.

Det handlar i slutändan om behovet av att utveckla en europeisk värdekedja för kritiska råvaror snabbt, ett ansvar där Sverige kan spela en nyckelroll.