Infrastruktur och nationell säkerhet

Under Sveriges Nato-medlemskap har landet blivit en central länk för tunga militära transporter från Atlanten till Östersjön. Den befintliga infrastrukturen, med slitet väg- och järnvägsnät och bristande bärighet i broar, är inte byggd för detta ändamål.

Dagens transportsystem är dimensionerat för fredstid och saknar beredskap för kris eller väpnad konflikt. Särskilt de öst–västliga korridorerna lider av kapacitetsbrister och underhållsskuld.

Riksdagens beslut om att avsätta 300 miljarder kronor för försvarsutbyggnad, varav 50 miljarder till civil infrastruktur, är ett välkommet första steg. Regeringens utredning om statlig transportinfrastruktur syftar till snabbare och mer kostnadseffektiva projekt.

Sverige som transitland kräver en ny infrastrukturlogik där militär rörlighet är en grundförutsättning. Transportkorridorerna måste prioriteras för att säkerställa att förband och materiel kan röra sig obehindrat och snabbt.

Investeringar måste förena robusthet och hållbarhet. Lösningar som minskar utsläppen, främjar elektrifiering och ökar klimatanpassningen ska integreras från planeringsstadiet, med tidig medverkan från bygg- och anläggningsbranschen.

För att skapa en heltäckande strategi föreslås tre åtgärder: militär rörlighet som huvudparameter i all infrastrukturplanering, kompletterande upphandlingsformer som främjar snabbhet, säkerhet och låg klimatpåverkan samt etablering av en nationell infrastrukturkommission med totalförsvarsansvar.

Det är dags att lämna fragmenterade processer och förstudier bakom oss. Med tydligt ledarskap och samordnad finansiering kan vi snabbt omvandla politiska prioriteringar till konkreta infrastrukturprojekt som stärker Sveriges säkerhet och motståndskraft.

Sveriges framtida försvarsförmåga och nationella säkerhet hänger på en uppdaterad och robust transportinfrastruktur. Nu krävs samordning och beslutskraft för att Sverige ska stå starkt både i vardag och kris.