Skattereduktion och samordning för ett blommande kulturliv

I dag presenterar jag direktiv för en utredning som syftar till att utforska utformningen av en skattereduktion för donationer till kulturverksamhet samt möjligheterna att införa ett matchningssystem som stärker samspelet mellan privat och offentligt stöd, skriver Parisa Liljestrand (M), kulturminister.

För nästan ett år sedan, i juli 2024, debatterade jag i Dagens Industri kring näringslivets roll för att stärka och berika den svenska kulturen.

Samtidigt insåg jag att det fanns ett stort behov av att släppa loss den potential som kan uppstå när kultur och näringsliv förenas. Det visade sig att det saknades tillförlitliga uppgifter om den privata finansieringen av kulturen, inklusive filantropi och biljettintäkter, vilket reflekterar det politiska ointresset kring frågan i Sverige.

När Myndigheten för kulturanalys (Myka) analyserade finansieringen av kultursektorn, blev utfallet som vi förväntade oss: Den svenska sektorn ligger långt efter i att attrahera privat kapital, i jämförelse med våra nordiska grannar.

I Finland är stora kulturfonder en integrerad del av sektorns finansiering, medan Danmark har en tradition av stiftelser och företagsstöd som är avgörande för deras kulturliv. Utan denna samfinansiering skulle många av deras framgångsrika kulturinitiativ varit omöjliga.

Den påtagliga dominansen av offentligt stöd i Sverige framstår som en avvikelse i jämförelse med dessa länder. Påståendet om

”mecenaternas återkomst”

är missriktat; under min tid som kulturminister har jag mött många företagsledare och stiftelser som genuint stöder svensk kultur.

Det handlar om både etablerade och nya verksamheter, bevarande av kulturarv såväl som samtida konst, både i Stockholm och i övriga delar av landet. Men vår kulturpolitiska debatt och våra skattesystem har inte gynnat dessa givare eller skapat incitament för ökat privat kapital.

Regeringen har reagerat på detta behov. I min tidigare debattartikel nämnde jag hur regeringen möjliggjorde för Kungliga Operan att erhålla privat kapital för sin renovering, vilket resulterade i att staten avsatte över tre miljarder kronor.

Detta skedde samtidigt som 300 miljoner från stiftelser och privatpersoner möjliggjorde skapandet av en andra scen. I slutet av förra året gav regeringen också ett tilläggsdirektiv till en utredning som skulle undersöka skatteincitament för företagsdonationer till ideella verksamheter.

I dag presenterar jag direktiv för en utredning som skall undersöka hur en skattereduktion för gåvor till kulturverksamhet kan utformas, samt utforska möjligheterna för ett matchningssystem för att öka det privata stödet. Kultursektorn har själv påpekat att detta kan vara vägar framåt, och jag är glad att Karin Forseke och en expertgrupp accepterat att leda denna viktiga utredning.

Jag vill klargöra att den påstådda konflikten mellan offentligt och privat stöd inte handlar om att antingen eller; snarare handlar det om att öka den totala summan av stöd.

Ett kulturliv som är ensidigt beroende av offentligt stöd blir sårbart för ekonomiska fluktuationer och politiska beslut. Mångfalt finansierade kulturaktiviteter är ofta mer motståndskraftiga.

Det är uppmuntrande att se att fler nu inser de risker som kommer med beroendet av politiskt stöd. I Sverige finns det redan företag och individer som är villiga att satsa på kulturen, och som förstår dess betydelse för samhället.

Jag är övertygad om att vi kan öka detta stöd, förutsatt att politiken skapar gynnsamma villkor. Det är vad jag och regeringen står redo att göra för att stimulera ett starkare och friare kulturliv.